Välkommen till Frödinge/Brantestad SK

Officiell webbplats för Frödinge/Brantestad Sportklubb.



Intervju med Thomas "TK" Lindblom

Trots att han ännu är under de fyrtio och lämnade föreningen så sent som 2011, så vet säkert många av de yngre förmågorna i dam- och herrtruppen inte vem den före detta sportansvarige Thomas Lindblom är. Den långa historien kommer strax, men för att redan nu summera Thomas, eller ”TK” som han är känd som i FBSK-kretsar, så spelade han fotboll i FBSK fram till 22-årsåldern. Därefter föll han naturligt in i olika ledar- och styrelseuppdrag. Det uppdrag jag kommer ihåg TK bäst från är det som sportansvarig. När jag kom tillbaka till klubben 2009 hade han under ett par år försökt ta herrlaget till en ny nivå. Det värvades ganska friskt på spelarfronten, men TK lyckades även rekrytera tränare som var för sig satte sin egen unika prägel i klubben. Laget låg dock fortfarande i sexan, men TK:s slit skulle löna sig.

 

Under en kort julvisit i hemtrakterna, var den inflyttade upplänningen med Frödingehult som födelseort generös nog att bidra med sin historia. Jag var innan intervjun nervös för att Thomas skulle ta upp en incident, då jag som 19-årig nykomling svurit och skällt på honom, mitt under en match. Något jag skämdes för efteråt. Det nämndes inte officiellt som tur var, men frågan är om han delvis hade mig i åtanke när han under intervjun påpekade att dagens ungdomar inte visar samma respekt för äldre som förr. Om det stämmer kan inte jag avgöra, men uppfostran var iallafall ett av ämnena som diskuterades. Annat som kom på tal var Magnus Strömstens ovilja att skriva biografier, att rädda bollen med ett benbrott, att vinna en serie i sin frånvaro, att FBSK kunde varit ett farmarlag, samt TK:s bästa värvning. Jag och TK hade kunnat diskutera FBSK och fotboll länge till, men efter två timmar rundade vi av. Jag fick utförliga och intressanta svar på mina frågor och jag tror att TK tyckte det var kul att få sitta på den intervjuades stol, med tanke på hans yrke som journalist. Jag hoppas att det som följer efter introduktionen är tillräckligt för att göra ett FBSK-hjärta som Thomas Lindbloms rättvisa. God läsning!   

 

Namn: Thomas Lindblom(f.d. Karlsson)

Ålder: 37

Bor: Villa i Hjälsta, mellan Enköping och Uppsala

Familj: Frun Jenny och snart 3-årige sonen Arvid

Sysselsättning: Journalist på Race Magazine

 

5 Snabba:

 

Om du får välja mellan dessa efterrätter, kladdkaka eller ostkaka?

 

– Det där går i vågor. Båda kan vara gott, men jag kör på ostkaka.

 

Du har lovat frugan att storstäda, men kommer på att VM-kvartsfinalen mellan Brasilien och Argentina just har startat. Väljer du städningen eller matchen? Du hinner bara med en sak innan frugan kommer hem.

 

– Du, det där är lurigt. Det är ju svårt. Hade det varit för tio år sedan hade jag valt fotbollen sju dagar i veckan Men nu när man har perspektiv på tillvaron så hade jag nog valt städningen.

 

Vilket lag ser du helst, FBSK eller Enköpings SK?

 

– FBSK.

 

När biografin om ditt liv ska skrivas. Vill du då att ”Todden” Allvin eller Magnus Strömsten håller i pennan?

 

– Haha! Todden skulle få skriva den. Inget ont om Mange, men han skulle nog inte vara så intresserad av att göra det.

 

Du hamnar på en öde ö. Du har bara med dig en bok. Vill du att det ska vara Gulag-arkipelagen av Alexandr Solzjenitsyn eller Pippi i Söderhavet av Astrid Lindgren?

 

– Jag skulle nog ta Solzjenitsyns bok. Det tar längre tid att läsa så då har man mer att göra. Man lär sig nog mer av den också.

 

”Det krävs så mycket idag för att bli bra. Det insåg jag nog först när jag var 21.”

 

Thomas föddes 1977 och var som barn blyg och han tog inte för sig särskilt mycket. Han hade dock ett sportintresse och en talang för att skriva. De två komponenterna skulle i mångt och mycket prägla hans liv.

 

Först och främst, hur känns rollen som pappa?

 

– Det är jätteroligt! Han pratar mer och mer och förstår ju även när man pratar med honom. Det ska sägas att det var en stor omställning att bli pappa. Som för alla andra, så är det svårt att föreställa sig hur det är att bli pappa första gången. Det är ju ett nytt liv som börjar. Man brukar dela upp livet i före och efter barnen och det stämmer även för mig.       

 

Under vilka förhållanden är du uppväxt?

 

­– Jag är uppväxt i Frödingehult med mamma, pappa och lillasyster Jenny. Mormor och morfar bodde dessutom i samma hus. Att bo så många i samma hus var roligt på många sätt. Sedan var det ju stor ålderskillnad vilket medförde sina meningsskiljaktigheter, men det var inga större problem. Jag hade en bra uppväxt.

 

Så du ser det inte som negativt att bo och leva i större grupper?

 

– Nej, det tycker jag inte. Men visst, i dagens samhälle kanske det inte funkar.

 

Handlar inte det om ideal och förutfattade meningar för vår samtid egentligen?

 

– Jo, det funkade ju då. Man lärde sig att ta eget ansvar och respektera varandra.

 

Fortsätt med din uppväxt.

 

– Pappa gick sedan bort i cancer 1986, vilket var tufft. Jag var bara 8 år och det satte sina spår. Det känner jag av än idag. Jag kommer aldrig kunna släppa det helt.

 

Min mamma Solvig är min stora hjälte i livet. Efter pappas död så fostrade hon två små barn, plus att hon tog hand om sina egna föräldrar som brottades med sjukdomar. Jag tror ingen utomstående riktig förstod vilket hårt arbete hon lade ner. Trots att vi levde under knappa förhållanden, så upplevde vi aldrig att vi saknade något. Hon är värd all respekt.

 

Vi bodde i Frödingehult fram till 1990, då flyttade vi till Frödinge. Mormor hade gått bort, men morfar levde kvar i Frödingehult.

 

Hur var du som barn?

 

Jag var väldigt blyg. Blyg och tyst och snäll, skulle jag säga. Det var först under högstadietiden som jag växte på mig och blev lite tuffare. Det blev automatiskt så när man var inne i tonåren. Jag har samtidigt mycket att tacka idrotten för vem jag har blivit. Ville man vara med så skulle man ta plats, lite i alla fall.

 

Var idrotten ditt största intresse?

 

– Ja, det var det! Från tioårsåldern och framåt. Innan var jag intresserad av traktorer, mest på grund av var jag bodde. Jag minns att jag i tidigskolålder skrev att jag ville bli bonde, men det intresset försvann ganska snabbt.

 

Så lantbrukaren i dig finns inte kvar?

 

– Haha nej, men jag gillar fortfarande livet på landet. Det är lugnt och skönt.

 

Men i alla fall, idrotten har betytt mycket. Jag ska inte säga att det var min räddning, men det har varit ett stöd för vem jag senare blivit.

 

Hade du varit annorlunda som person utan idrotten?

 

– Ja, det hade jag varit. Jag hade inte varit lika utåtriktad som jag är idag. Jag tror att många hittar sin plats i idrotten.

 

Hade du några drömmar som tonåring?

 

– Det fanns nog alltid i mitt huvud att jag ville bli journalist. Det kanske inte fanns direkt, men senare i alla fall. Sedan ville jag självklart bli bra i sport. Det hade jag inte den riktiga superviljan för att bli dock. När man gick i nionde klass och man tänkte att man skulle bli bra på det och det, då hade man redan missat två år av förberedelse. Det krävs så mycket idag för att bli bra. Alla förstår nog inte det. Det insåg jag nog först när jag var 21, haha. Då tänkte jag ”ska jag hålla på med det här och spela B-lagsmatcher och kanske några A-lagsmatcher i 10 år till? Nej!”. Då arbetade jag mycket på Vimmerby Tidning och brann för det dessutom.

 

Har du alltid haft intresse för att skriva?

 

– Ja, det har jag fått se i efterhand. När jag gick på Frödinge Skola skrev vi dagbok. Vi skulle skriva något varje dag. Jag började med att skriva kort om vardagliga saker som att jag åt mat eller lekte med någon. Sedan följde alltid ett matchreferat. Jag såg någon match på TV som jag skrev om. Jag vill inte skryta, men jag skrev ganska hyfsat för att vara 10 år. Jag tänkte väl inte då att det skulle vara grammatiskt korrekt och så, men jag har alltid haft lätt för mig när det gäller svenska och att hitta på historier, så det blev bra av sig självt.

 

Vad valde du för inriktning på gymnasiet?

 

– Jag gick inte in för skolan direkt under högstadiet. Jag tyckte det var roligare att sitta och lyssna på radiosporten eller spela fotboll. Så jag hade inga superbetyg. Medieprogrammet var nystartat i Vimmerby, men jag kom inte in där. Jag gick handels- och administrationsprogrammet istället. Det var bra för mig. När vi hade administration fick man lära sig att skriva korrekt på ett tangentbord. Det snappade jag upp ganska snabbt och nu i efterhand har jag haft jättestor nytta av det i mitt arbete.

 

Ja, visst har man ändå nytta av saker man lärde sig i skolan, som man då inte alltid förstod varför man skulle lära sig.

 

– Precis! Och jag ska försöka pränta in i min son hur viktigt det ändå är.

 

Hur hamnade du på tidningen sen?

 

– Jag hade faktiskt prao där i 9:an, vilket var kul. När jag slutade gymnasiet hade jag ingen lust att plugga vidare. Jag gjorde lumpen först och sedan började jag jobba.

 

Vad har du för kommentar kring lumpen?

 

– En mycket bra tid. Jag skaffade många vänner och vi hade bra befäl. Så det var en bra tid. Man fick komma ifrån Frödinge och Vimmerby vilket var bra för mig. Man fick lära sig att ta ansvar. Om man har chansen ska man göra en tid i försvarsmakten, tycker jag.

 

Jag tycker att det var en bra period för att förbereda sig för arbetslivet. Jag tror många skulle ha nytta av det efter gymnasiet.

 

– Många är ju så bortskämda när de kommer dit. Sedan tror jag att det är en generationsfråga. Vi var inte så bortskämda då som de unga generationerna är nu.

 

Jag har förstått att många med dig har samma åsikt. Hur ser du på Sverige och dess invånare i stort? Är du politiskt intresserad?

 

– Jag är Socialdemokrat och det står jag för!  Det är ju så att samhället idag inte är som det varit. Det är lite slappt, om man säger så. Många är fruktansvärt egoistiska. Jag tror att sociala medier ligger mycket till grund för det. Man vill ha sina egoboosts hela tiden. Ligger det någon på gatan och mår dåligt så går sju av tio bara förbi.

 

Tror du att samhället ständigt är på väg nedåt eller går det i vågor?

 

– Jag hoppas ju att det går i cykler.

 

Jag menar, om allt blir sämre hela tiden skulle det vara en katastrof i dag. Det är det ju inte.

 

Nej, men ta en sådan sak som ideellt arbete. Det existerar ju knappt för dem som är 20 och under. Vi föräldrar idag har ett ansvar att lära barnen att allt inte sköter sig självt. För att nå mål måste man samarbeta och lägga ner tid. För att spela fotboll, som exempel, behövs det en styrelse och medlemmar i en klubb som är villiga att lägga ner ideella timmar utan att få en krona tillbaka.

 

Det krävs väl att man under vissa perioder ger mer än man får tillbaka?

 

– Precis! Och det samhället finns ju inte riktigt idag. Människorna som lägger ner hälften av sin lediga tid på föreningslivet försvinner ju. Mycket läggs ner. Det kvittar om det är kyrkans barntimme eller f11-laget, det måste finnas folk som ställer upp. Det handlar om att ta ansvar, tycker jag. För föreningar och för bygden. Idag har folk sig själva och sin familj och hinner inget mer. Du ska sköta ditt eget istället för att lägga lite tid på en förening och för att man ska kunna ha roligt tillsammans. Det kanske utvecklar mer på sikt egentligen.

 

Ser vi för kortsiktigt i dagens samhälle? På lång sikt kommer saker vi tar för givet att försvinna.

 

– Det gör inget om några minuter försvinner varje dag till en förening. På min tid fanns det otroligt många föreningsmänniskor som jobbade för FBSK. Jag säger inte att de helt har försvunnit, men på den tiden fanns ett större engagemang. Hängivelse är något man ska respektera.

 

Absolut! Men om vi sammanfattar din uppväxt. Vad är den största skillnaden på dig då och den du är idag?

 

– Föräldraskapet är den största skillnaden. Men jag har lärt mig mycket under resans gång. Om man säger såhär; hade jag haft det självförtroendet och den framåtanda jag har idag hade jag kanske gjort helt annorlunda val i livet. Jag hade kanske stuckit från Vimmerby tidigare.

Jag har dessutom träffat många människor som jag tagit prägel av.

 

Har du tagit fasta på insikter du fått från de intervjupersoner du mött under åren?

 

– Ja, det har jag. Kanske inte för stunden, men i efterhand. Även många jag har jobbat med har präglat mig som person.

 

Kan du nämna någon speciellt person som gjort ett extra stort intryck?

 

– Det finns en handfull. Kenny Bräck har jag intervjuat. Han hade en enkel syn på livet. Han var spontan och är en sådan som kan få saker att hända. Tommy Sandlin är en annan. En oerhört kompetent ledare som var allvarligare än Kenny. Honom har jag stor respekt för.

 

”I den här regionen vet jag ingen som har ett större intresse för fotboll”

 

Som nämnt hittade Thomas sin gemenskap som 10-åring. På fotbollsplanen. Med Ragnar Styrbjörns pappa som tränare. Hans talang var inte den största, men intresset var desto större. En av de senaste årens främsta profiler i FBSK hade börjat sin resa.

 

Hur gick det till när du började spela fotboll?

 

– Det började 1987, när en av de första upplagorna, kanske den första, av Eskils Minne skulle spelas. Ulf Henningsson drog med mig som bollkalle och därigenom kom jag i kontakt med FBSK. Jag deltog i det som kallades bollek, det skedde i den förra idrottshallen i Frödinge. Den var knappt större än ditt kök.

 

Haha, jag har knappa minnen av den hallen.

 

– Iallafall så var Jörgen Johansson ledare för det. Det var mest på skoj. Vi gick vidare efter det med att bilda ett lag som spelade sjumanna.

 

Vad fanns det för profiler i det laget?

 

Jag var en av få som gick vidare till seniorfotboll, men Daniel Johansson, bror till hockeyspelaren Erik Johansson, var med. Kåre var nog med, eller så var han med de som var äldre. Han var nog lite för bra för oss. Men Robert Ohlsson, Ragges storebror, var med.

 

Hur var Robert på planen?

 

– Han var bra. Han hade framförallt en jäkla vilja, men inte samma teknik som Ragnar. Han gick över till friidrott sedan och blev en av de bästa i Sverige på sprintdistanser i sin åldergrupp. Jag tror att han tog en medalj, eller i alla fall en framskjuten placering, i ett J-SM. Du får fråga Ragge om det där.

 

Deras pappa Roger var ju vår tränare på den tiden. En av de viktigaste ledarna för mig personligen. Han såg till att jag kom med. Mamma hade ingen bil, så han hämtade alltid mig innan träningen.

 

Vilken position hade du?

 

– Jag var målvakt. I min första match bröt jag faktiskt benet. Vi spelade mot Målilla och Stefan Lind var med minns jag.

 

Jaså, var det han som bröt benet på dig?

 

– Nej, det var det inte. Det var mitt eget fel. Jag fastnade med vänsterbenet under mig. Lite av en Brolin-skada. Men jag gjorde en räddning i samma ögonblick. Det var viktigt!

 

Hur gick det på elvamanna?

 

– Vi var väl inte särskilt bra. Det rätta intresset i laget fanns inte riktigt. Efter en halv säsong när jag var 14 fick vi dra oss ur serien. Så då tog jag ett uppehåll fram till 1993. Det var jämnårige Mange Josefsson som drog med mig till seniorträningen. Han brorsa Johan spelade och tyckte att vi kunde vara med. De ville ha mer folk på träningarna och det var populärt att få med en målvakt dessutom. Håkan Johansson var tränare det året. Det fanns riktiga profiler i det laget.

 

Såg du upp till spelarna i seniortruppen?

 

– Jo, det gjorde jag. Jag hade respekt för dem. På den tiden hade man respekt för varandra på ett annat sätt. Men om vi ska ta de som var med…

 

”Paka” var målvakt!

 

 

Bowling-Paka?

 

Ah, visst. Han och Kennet Ingemarsson var målvakter då. Urban Gustafsson var med på den tiden. Han var fadder till mig i skolan. Så han tog ansvar för mig även senare. Det är jag tacksam för.

 

Så du blev väl mottagen?

 

– Ohja! Jag kände lite folk innan också. Kåre var med. Danne Johansson och Pelle Pettersson var med.

 

Hur var föreningen då enligt dig?

 

– Det fanns fler medlemmar då. Det fanns en huvudstyrelse och flera sektioner, som själva bedrev sin verksamhet i föreningen. Varje sektion hade hand om sin egen ekonomi. Herrarna hade sitt, ungdomarna hade sitt och skid- och löpsektionen hade sitt. Det fanns olika kommittéer också, som Ostkakekommittén och Eskils Minne-kommitén. Damklubb fanns också. Vi ändrade det sedan och nu delar ju huvudstyrelsen ut pengen. Det är så föreningar sköts idag och jag tycker att det är rätt. Föreningen var stark då och är stark nu. Det fanns kanske fler drivande krafter då, men jag tror att vi kan få tillbaka det där. Det verkar som att det finns mycket bra folk runt damlaget till exempel.

 

Har du någon förebild som föreningsmänniska?

 

– Jag kan plocka fram några som var oerhört starka ledare. De har kanske inte fått det beröm de förtjänar. Den första jag tänker på är Ulf Henningsson. Han var oerhört viktig för FBSK. Han var lojal till tusen och lade ner mer tid än vad han borde. Han gjorde det för att han gillade föreningen. Personer såg sig sedda av Uffe. Han värnade om ungdomarna. Samtidigt kunde han få saker gjorda och var väldigt driven och effektiv. Vissa tyckte att han lade sig i för mycket. Lite som Budo i VIF. Men utan Uffe hade mycket varit ogjort.

 

Urban var som sagt viktig för mig, men även för föreningen. Både på och utanför planen. Han var verbal och kom med många idéer. Han var med på andra sätt än som spelare också och gjorde mycket för fotbollen. En riktig informell ledare.

 

Sethsson är en profil som värnade om föreningen och utvecklade anläggningen. Roger Ohlsson var också viktig. Han var rättvis, men kunde säga ifrån när det behövdes.

 

Behövs det mer i samhället?

 

– Ja visst, det är för mesigt idag. Man måste kunna tåla kritik. På den tiden var det en annan jargong. Det var en slags uppfostran

 

Hade du Freddan Alexandersson som tränare?

 

– Ja, jag hade honom. Jag kan säga så här. I den här regionen vet jag ingen som har ett större intresse för fotboll.

 

Har det ibland varit ett problem att han kunnat för mycket?

 

– Han var ju fruktansvärt kunnig och kanske lite överambitiös. Alla kunde inte blidka den ambitionsnivån riktigt. Men det var en oerhört rolig tid under honom. Han var fantastisk på att sprida glädje omkring sig, det tycker jag. Han var en jättestark profil och en bra spelare innan han skadade sig. Han hade ett fruktansvärt vänsterskott.

 

Han utbildade oss bra för övrigt. Något som många tog med sig, vilket kanske glöms bort. Han var en som stod för ett modernare tänk. Han tog in oss i ett nytt sätt att se på fotboll.

 

Berätta om när du lades skorna på hyllan.

 

– Det var nog sommaren -99. Då hade jag mycket uppdrag på tidningen och var nära en anställning, vilket jag fick året efter. Jag tänkte att om jag ändå inte når allsvenskan, då kan jag ju göra något jag är bättre på. Att jag lade ner grundades nog i att jag inte hade viljan riktigt. Jag hade ett visst mått av talang, men jag utnyttjade inte den på rätt sätt. Jag gillar ju inte konditionsträning, om man säger så.

 

Vi plockar fram frågan Robin Blomberg ville ställa till dig. Varför blev det aldrig någon comeback?

 

– Haha! Jag tror han syftar på när jag skulle börja stå lite på träningarna 2011. Det var i samma veva som jag träffade min blivande fru. Vi hade ju bara en målvakt på träningarna och Robban (Nilsson) stod själv och frös på träningarna. Då hade jag lite sug. Framförallt när vädret var fint och man var i omklädningsrummet och hörde tugget. Men kärleken blev mitt liv och därför blev det aldrig någon comeback.

 

Hur vill du sammanfatta din spelarkarriär?

 

– Det var en rolig tid, men jag var ju så jäkla lat. Jag skulle tagit i lite hårdare. Om vi säger såhär; hade jag varit mer som idag då, lite mer framåt, då hade jag nog spelat fler a-lagsmatcher.

 

Vilken är din bästa match som spelare?

 

– Jag blev inkallad sent till en bortamatch i Västervik, mot dåvarande Västerviks AIS.  Mattias Ekroth var förstemålvakt då, men hade blivit sjuk. Folk körde ju hö då och det fläktade på vagnen och han blev förkyld, tror jag. Det var den sista matchen på vårsäsongen och den var viktig. Jag gjorde min bästa match där och höll nollan. Fram till övertid. Det stod 0-0. Då fick de en tvivelaktig straff dömd med sig. Jag var nära att ta den där straffen, men det slutade 0-1.

/Dick

0 Kommentarer

Administratör skrev 17 januari 2015 00:00

Skriv en kommentar

Skriv en kommentar

Calendar
Title and navigation
Title and navigation
<<<september 2018><<
september 2018
 mtotfls
35272829303112
363456789
3710111213141516
3817181920212223
3924252627282930
401234567