Trots att han ännu är under de fyrtio och lämnade föreningen så sent
som 2011, så vet säkert många av de yngre förmågorna i dam- och herrtruppen
inte vem den före detta sportansvarige Thomas Lindblom är. Den långa historien
kommer strax, men för att redan nu summera Thomas, eller ”TK” som han är känd
som i FBSK-kretsar, så spelade han fotboll i FBSK fram till 22-årsåldern.
Därefter föll han naturligt in i olika ledar- och styrelseuppdrag. Det uppdrag
jag kommer ihåg TK bäst från är det som sportansvarig. När jag kom tillbaka
till klubben 2009 hade han under ett par år försökt ta herrlaget till en ny
nivå. Det värvades ganska friskt på spelarfronten, men TK lyckades även
rekrytera tränare som var för sig satte sin egen unika prägel i klubben. Laget
låg dock fortfarande i sexan, men TK:s slit skulle löna sig.
Under en kort julvisit i hemtrakterna, var den inflyttade upplänningen
med Frödingehult som födelseort generös nog att bidra med sin historia. Jag var
innan intervjun nervös för att Thomas skulle ta upp en incident, då jag som
19-årig nykomling svurit och skällt på honom, mitt under en match. Något jag
skämdes för efteråt. Det nämndes inte officiellt som tur var, men frågan är om
han delvis hade mig i åtanke när han under intervjun påpekade att dagens
ungdomar inte visar samma respekt för äldre som förr. Om det stämmer kan inte
jag avgöra, men uppfostran var iallafall ett av ämnena som diskuterades. Annat
som kom på tal var Magnus Strömstens ovilja att skriva biografier, att rädda
bollen med ett benbrott, att vinna en serie i sin frånvaro, att FBSK kunde
varit ett farmarlag, samt TK:s bästa värvning. Jag och TK hade kunnat diskutera
FBSK och fotboll länge till, men efter två timmar rundade vi av. Jag fick
utförliga och intressanta svar på mina frågor och jag tror att TK tyckte det
var kul att få sitta på den intervjuades stol, med tanke på hans yrke som
journalist. Jag hoppas att det som följer efter introduktionen är tillräckligt
för att göra ett FBSK-hjärta som Thomas Lindbloms rättvisa. God läsning!
Namn: Thomas
Lindblom(f.d. Karlsson)
Ålder: 37
Bor: Villa i Hjälsta,
mellan Enköping och Uppsala
Familj: Frun Jenny och
snart 3-årige sonen Arvid
Sysselsättning:
Journalist på Race Magazine
5 Snabba:
Om du får välja mellan
dessa efterrätter, kladdkaka eller ostkaka?
– Det där går i vågor. Båda kan vara gott, men jag kör på
ostkaka.
Du har lovat frugan
att storstäda, men kommer på att VM-kvartsfinalen mellan Brasilien och
Argentina just har startat. Väljer du städningen eller matchen? Du hinner bara
med en sak innan frugan kommer hem.
– Du, det där är lurigt. Det är ju svårt. Hade det varit för
tio år sedan hade jag valt fotbollen sju dagar i veckan Men nu när man har
perspektiv på tillvaron så hade jag nog valt städningen.
Vilket lag ser du
helst, FBSK eller Enköpings SK?
– FBSK.
När biografin om ditt
liv ska skrivas. Vill du då att ”Todden” Allvin eller Magnus Strömsten håller i
pennan?
– Haha! Todden skulle få skriva den. Inget ont om Mange, men
han skulle nog inte vara så intresserad av att göra det.
Du hamnar på en öde
ö. Du har bara med dig en bok. Vill du att det ska vara Gulag-arkipelagen av
Alexandr Solzjenitsyn eller Pippi i Söderhavet av Astrid Lindgren?
– Jag skulle nog ta Solzjenitsyns bok. Det tar längre tid
att läsa så då har man mer att göra. Man lär sig nog mer av den också.
”Det krävs så mycket idag för
att bli bra. Det insåg jag nog först när
jag var 21.”
Thomas föddes 1977 och
var som barn blyg och han tog inte för sig särskilt mycket. Han hade dock ett
sportintresse och en talang för att skriva. De två komponenterna skulle i mångt
och mycket prägla hans liv.
Först och främst, hur
känns rollen som pappa?
– Det är jätteroligt! Han pratar mer och mer och förstår ju
även när man pratar med honom. Det ska sägas att det var en stor omställning
att bli pappa. Som för alla andra, så är det svårt att föreställa sig hur det
är att bli pappa första gången. Det är ju ett nytt liv som börjar. Man brukar
dela upp livet i före och efter barnen och det stämmer även för mig.
Under vilka
förhållanden är du uppväxt?
– Jag är uppväxt
i Frödingehult med mamma, pappa och lillasyster Jenny. Mormor och morfar bodde
dessutom i samma hus. Att bo så många i samma hus var roligt på många sätt.
Sedan var det ju stor ålderskillnad vilket medförde sina
meningsskiljaktigheter, men det var inga större problem. Jag hade en bra
uppväxt.
Så du ser det inte
som negativt att bo och leva i större grupper?
– Nej, det tycker jag inte. Men visst, i dagens samhälle
kanske det inte funkar.
Handlar inte det om
ideal och förutfattade meningar för vår samtid egentligen?
– Jo, det funkade ju då. Man lärde sig att ta eget ansvar
och respektera varandra.
Fortsätt med din
uppväxt.
– Pappa gick sedan bort i cancer 1986, vilket var tufft. Jag
var bara 8 år och det satte sina spår. Det känner jag av än idag. Jag kommer
aldrig kunna släppa det helt.
Min mamma Solvig är min stora hjälte i livet. Efter pappas
död så fostrade hon två små barn, plus att hon tog hand om sina egna föräldrar
som brottades med sjukdomar. Jag tror ingen utomstående riktig förstod vilket
hårt arbete hon lade ner. Trots att vi levde under knappa förhållanden, så
upplevde vi aldrig att vi saknade något. Hon är värd all respekt.
Vi bodde i Frödingehult fram till 1990, då flyttade vi till
Frödinge. Mormor hade gått bort, men morfar levde kvar i Frödingehult.
Hur var du som barn?
– Jag var väldigt
blyg. Blyg och tyst och snäll, skulle jag säga. Det var först under högstadietiden som jag växte på mig och blev
lite tuffare. Det blev automatiskt så när man var inne i tonåren. Jag har
samtidigt mycket att tacka idrotten för vem jag har blivit. Ville man vara med
så skulle man ta plats, lite i alla fall.
Var idrotten ditt
största intresse?
– Ja, det var det! Från tioårsåldern och framåt. Innan var
jag intresserad av traktorer, mest på grund av var jag bodde. Jag minns att jag
i tidigskolålder skrev att jag ville bli bonde, men det intresset försvann
ganska snabbt.
Så lantbrukaren i dig
finns inte kvar?
– Haha nej, men jag gillar fortfarande livet på landet. Det
är lugnt och skönt.
Men i alla fall, idrotten har betytt mycket. Jag ska inte
säga att det var min räddning, men det har varit ett stöd för vem jag senare
blivit.
Hade du varit
annorlunda som person utan idrotten?
– Ja, det hade jag varit. Jag hade inte varit lika
utåtriktad som jag är idag. Jag tror att många hittar sin plats i idrotten.
Hade du några drömmar
som tonåring?
– Det fanns nog alltid i mitt huvud att jag ville bli
journalist. Det kanske inte fanns direkt, men senare i alla fall. Sedan ville
jag självklart bli bra i sport. Det hade jag inte den riktiga superviljan för
att bli dock. När man gick i nionde klass och man tänkte att man skulle bli bra
på det och det, då hade man redan missat två år av förberedelse. Det krävs så
mycket idag för att bli bra. Alla förstår nog inte det. Det insåg jag nog först
när jag var 21, haha. Då tänkte jag ”ska jag hålla på med det här och spela
B-lagsmatcher och kanske några A-lagsmatcher i 10 år till? Nej!”. Då arbetade
jag mycket på Vimmerby Tidning och brann för det dessutom.
Har du alltid haft
intresse för att skriva?
– Ja, det har jag fått se i efterhand. När jag gick på
Frödinge Skola skrev vi dagbok. Vi skulle skriva något varje dag. Jag började
med att skriva kort om vardagliga saker som att jag åt mat eller lekte med
någon. Sedan följde alltid ett matchreferat. Jag såg någon match på TV som jag
skrev om. Jag vill inte skryta, men jag skrev ganska hyfsat för att vara 10 år.
Jag tänkte väl inte då att det skulle vara grammatiskt korrekt och så, men jag
har alltid haft lätt för mig när det gäller svenska och att hitta på historier,
så det blev bra av sig självt.
Vad valde du för
inriktning på gymnasiet?
– Jag gick inte in för skolan direkt under högstadiet. Jag
tyckte det var roligare att sitta och lyssna på radiosporten eller spela
fotboll. Så jag hade inga superbetyg. Medieprogrammet var nystartat i Vimmerby,
men jag kom inte in där. Jag gick handels- och administrationsprogrammet
istället. Det var bra för mig. När vi hade administration fick man lära sig att
skriva korrekt på ett tangentbord. Det snappade jag upp ganska snabbt och nu i
efterhand har jag haft jättestor nytta av det i mitt arbete.
Ja, visst har man
ändå nytta av saker man lärde sig i skolan, som man då inte alltid förstod
varför man skulle lära sig.
– Precis! Och jag ska försöka pränta in i min son hur
viktigt det ändå är.
Hur hamnade du på
tidningen sen?
– Jag hade faktiskt prao där i 9:an, vilket var kul. När jag
slutade gymnasiet hade jag ingen lust att plugga vidare. Jag gjorde lumpen
först och sedan började jag jobba.
Vad har du för
kommentar kring lumpen?
– En mycket bra tid. Jag skaffade många vänner och vi hade
bra befäl. Så det var en bra tid. Man fick komma ifrån Frödinge och Vimmerby
vilket var bra för mig. Man fick lära sig att ta ansvar. Om man har chansen ska
man göra en tid i försvarsmakten, tycker jag.
Jag tycker att det
var en bra period för att förbereda sig för arbetslivet. Jag tror många skulle
ha nytta av det efter gymnasiet.
– Många är ju så bortskämda när de kommer dit. Sedan tror
jag att det är en generationsfråga. Vi var inte så bortskämda då som de unga
generationerna är nu.
Jag har förstått att
många med dig har samma åsikt. Hur ser du på Sverige och dess invånare i stort?
Är du politiskt intresserad?
– Jag är Socialdemokrat och det står jag för! Det är ju så att samhället idag inte är som
det varit. Det är lite slappt, om man säger så. Många är fruktansvärt
egoistiska. Jag tror att sociala medier ligger mycket till grund för det. Man
vill ha sina egoboosts hela tiden. Ligger det någon på gatan och mår dåligt så
går sju av tio bara förbi.
Tror du att samhället
ständigt är på väg nedåt eller går det i vågor?
– Jag hoppas ju att det går i cykler.
Jag menar, om allt
blir sämre hela tiden skulle det vara en katastrof i dag. Det är det ju inte.
– Nej, men ta en
sådan sak som ideellt arbete. Det existerar ju knappt för dem som är 20 och
under. Vi föräldrar idag har ett ansvar att lära barnen att allt inte sköter sig
självt. För att nå mål måste man samarbeta och lägga ner tid. För att spela
fotboll, som exempel, behövs det en styrelse och medlemmar i en klubb som är
villiga att lägga ner ideella timmar utan att få en krona tillbaka.
Det krävs väl att man
under vissa perioder ger mer än man får tillbaka?
– Precis! Och det samhället finns ju inte riktigt idag.
Människorna som lägger ner hälften av sin lediga tid på föreningslivet
försvinner ju. Mycket läggs ner. Det kvittar om det är kyrkans barntimme eller
f11-laget, det måste finnas folk som ställer upp. Det handlar om att ta ansvar,
tycker jag. För föreningar och för bygden. Idag har folk sig själva och sin
familj och hinner inget mer. Du ska sköta ditt eget istället för att lägga lite
tid på en förening och för att man ska kunna ha roligt tillsammans. Det kanske
utvecklar mer på sikt egentligen.
Ser vi för
kortsiktigt i dagens samhälle? På lång sikt kommer saker vi tar för givet att
försvinna.
– Det gör inget om några minuter försvinner varje dag till
en förening. På min tid fanns det otroligt många föreningsmänniskor som jobbade
för FBSK. Jag säger inte att de helt har försvunnit, men på den tiden fanns ett
större engagemang. Hängivelse är något man ska respektera.
Absolut! Men om vi
sammanfattar din uppväxt. Vad är den största skillnaden på dig då och den du är
idag?
– Föräldraskapet är den största skillnaden. Men jag har lärt
mig mycket under resans gång. Om man säger såhär; hade jag haft det
självförtroendet och den framåtanda jag har idag hade jag kanske gjort helt
annorlunda val i livet. Jag hade kanske stuckit från Vimmerby tidigare.
Jag har dessutom träffat många människor som jag tagit
prägel av.
Har du tagit fasta på
insikter du fått från de intervjupersoner du mött under åren?
– Ja, det har jag. Kanske inte för stunden, men i efterhand.
Även många jag har jobbat med har präglat mig som person.
Kan du nämna någon
speciellt person som gjort ett extra stort intryck?
– Det finns en handfull. Kenny Bräck har jag intervjuat. Han
hade en enkel syn på livet. Han var spontan och är en sådan som kan få saker
att hända. Tommy Sandlin är en annan. En oerhört kompetent ledare som var
allvarligare än Kenny. Honom har jag stor respekt för.
”I den här regionen vet jag
ingen som har ett större intresse för fotboll”
Som nämnt hittade
Thomas sin gemenskap som 10-åring. På fotbollsplanen. Med Ragnar Styrbjörns
pappa som tränare. Hans talang var inte den största, men intresset var desto
större. En av de senaste årens främsta profiler i FBSK hade börjat sin resa.
Hur gick det till när
du började spela fotboll?
– Det började 1987, när en av de första upplagorna, kanske
den första, av Eskils Minne skulle spelas. Ulf Henningsson drog med mig som
bollkalle och därigenom kom jag i kontakt med FBSK. Jag deltog i det som kallades
bollek, det skedde i den förra idrottshallen i Frödinge. Den var knappt större
än ditt kök.
Haha, jag har knappa
minnen av den hallen.
– Iallafall så var Jörgen Johansson ledare för det. Det var
mest på skoj. Vi gick vidare efter det med att bilda ett lag som spelade
sjumanna.
Vad fanns det för
profiler i det laget?
– Jag var en av
få som gick vidare till seniorfotboll, men Daniel Johansson, bror till
hockeyspelaren Erik Johansson, var med. Kåre var nog med, eller så var han med
de som var äldre. Han var nog lite för bra för oss. Men Robert Ohlsson, Ragges
storebror, var med.
Hur var Robert på
planen?
– Han var bra. Han hade framförallt en jäkla vilja, men inte
samma teknik som Ragnar. Han gick över till friidrott sedan och blev en av de
bästa i Sverige på sprintdistanser i sin åldergrupp. Jag tror att han tog en
medalj, eller i alla fall en framskjuten placering, i ett J-SM. Du får fråga
Ragge om det där.
Deras pappa Roger var ju vår tränare på den tiden. En av de
viktigaste ledarna för mig personligen. Han såg till att jag kom med. Mamma
hade ingen bil, så han hämtade alltid mig innan träningen.
Vilken position hade
du?
– Jag var målvakt. I min första match bröt jag faktiskt
benet. Vi spelade mot Målilla och Stefan Lind var med minns jag.
Jaså, var det han som
bröt benet på dig?
– Nej, det var det inte. Det var mitt eget fel. Jag fastnade
med vänsterbenet under mig. Lite av en Brolin-skada. Men jag gjorde en räddning
i samma ögonblick. Det var viktigt!
Hur gick det på
elvamanna?
– Vi var väl inte särskilt bra. Det rätta intresset i laget
fanns inte riktigt. Efter en halv säsong när jag var 14 fick vi dra oss ur
serien. Så då tog jag ett uppehåll fram till 1993. Det var jämnårige Mange
Josefsson som drog med mig till seniorträningen. Han brorsa Johan spelade och
tyckte att vi kunde vara med. De ville ha mer folk på träningarna och det var
populärt att få med en målvakt dessutom. Håkan Johansson var tränare det året.
Det fanns riktiga profiler i det laget.
Såg du upp till
spelarna i seniortruppen?
– Jo, det gjorde jag. Jag hade respekt för dem. På den tiden
hade man respekt för varandra på ett annat sätt. Men om vi ska ta de som var
med…
”Paka” var målvakt!
Bowling-Paka?
– Ah, visst. Han
och Kennet Ingemarsson var målvakter då. Urban Gustafsson var med på den tiden.
Han var fadder till mig i skolan. Så han tog ansvar för mig även senare. Det är
jag tacksam för.
Så du blev väl
mottagen?
– Ohja! Jag kände lite folk innan också. Kåre var med. Danne
Johansson och Pelle Pettersson var med.
Hur var föreningen då
enligt dig?
– Det fanns fler medlemmar då. Det fanns en huvudstyrelse
och flera sektioner, som själva bedrev sin verksamhet i föreningen. Varje
sektion hade hand om sin egen ekonomi. Herrarna hade sitt, ungdomarna hade sitt
och skid- och löpsektionen hade sitt. Det fanns olika kommittéer också, som
Ostkakekommittén och Eskils Minne-kommitén. Damklubb fanns också. Vi ändrade
det sedan och nu delar ju huvudstyrelsen ut pengen. Det är så föreningar sköts idag
och jag tycker att det är rätt. Föreningen var stark då och är stark nu. Det
fanns kanske fler drivande krafter då, men jag tror att vi kan få tillbaka det
där. Det verkar som att det finns mycket bra folk runt damlaget till exempel.
Har du någon förebild
som föreningsmänniska?
– Jag kan plocka fram några som var oerhört starka ledare.
De har kanske inte fått det beröm de förtjänar. Den första jag tänker på är Ulf
Henningsson. Han var oerhört viktig för FBSK. Han var lojal till tusen och lade
ner mer tid än vad han borde. Han gjorde det för att han gillade föreningen.
Personer såg sig sedda av Uffe. Han värnade om ungdomarna. Samtidigt kunde han
få saker gjorda och var väldigt driven och effektiv. Vissa tyckte att han lade
sig i för mycket. Lite som Budo i VIF. Men utan Uffe hade mycket varit ogjort.
Urban var som sagt viktig för mig, men även för föreningen.
Både på och utanför planen. Han var verbal och kom med många idéer. Han var med
på andra sätt än som spelare också och gjorde mycket för fotbollen. En riktig
informell ledare.
Sethsson är en profil som värnade om föreningen och
utvecklade anläggningen. Roger Ohlsson var också viktig. Han var rättvis, men
kunde säga ifrån när det behövdes.
Behövs det mer i
samhället?
– Ja visst, det är för mesigt idag. Man måste kunna tåla kritik.
På den tiden var det en annan jargong. Det var en slags uppfostran
Hade du Freddan
Alexandersson som tränare?
– Ja, jag hade honom. Jag kan säga så här. I den här
regionen vet jag ingen som har ett större intresse för fotboll.
Har det ibland varit
ett problem att han kunnat för mycket?
– Han var ju fruktansvärt kunnig och kanske lite
överambitiös. Alla kunde inte blidka den ambitionsnivån riktigt. Men det var en
oerhört rolig tid under honom. Han var fantastisk på att sprida glädje omkring
sig, det tycker jag. Han var en jättestark profil och en bra spelare innan han
skadade sig. Han hade ett fruktansvärt vänsterskott.
Han utbildade oss bra för övrigt. Något som många tog med
sig, vilket kanske glöms bort. Han var en som stod för ett modernare tänk. Han
tog in oss i ett nytt sätt att se på fotboll.
Berätta om när du
lades skorna på hyllan.
– Det var nog sommaren -99. Då hade jag mycket uppdrag på
tidningen och var nära en anställning, vilket jag fick året efter. Jag tänkte
att om jag ändå inte når allsvenskan, då kan jag ju göra något jag är bättre
på. Att jag lade ner grundades nog i att jag inte hade viljan riktigt. Jag hade
ett visst mått av talang, men jag utnyttjade inte den på rätt sätt. Jag gillar
ju inte konditionsträning, om man säger så.
Vi plockar fram
frågan Robin Blomberg ville ställa till dig. Varför blev det aldrig någon
comeback?
– Haha! Jag tror han syftar på när jag skulle börja stå lite
på träningarna 2011. Det var i samma veva som jag träffade min blivande fru. Vi
hade ju bara en målvakt på träningarna och Robban (Nilsson) stod själv och frös
på träningarna. Då hade jag lite sug. Framförallt när vädret var fint och man
var i omklädningsrummet och hörde tugget. Men kärleken blev mitt liv och därför
blev det aldrig någon comeback.
Hur vill du
sammanfatta din spelarkarriär?
– Det var en rolig tid, men jag var ju så jäkla lat. Jag
skulle tagit i lite hårdare. Om vi säger såhär; hade jag varit mer som idag då,
lite mer framåt, då hade jag nog spelat fler a-lagsmatcher.
Vilken är din bästa
match som spelare?
– Jag blev inkallad sent till en bortamatch i Västervik, mot
dåvarande Västerviks AIS. Mattias Ekroth
var förstemålvakt då, men hade blivit sjuk. Folk körde ju hö då och det
fläktade på vagnen och han blev förkyld, tror jag. Det var den sista matchen på
vårsäsongen och den var viktig. Jag gjorde min bästa match där och höll nollan.
Fram till övertid. Det stod 0-0. Då fick de en tvivelaktig straff dömd med sig.
Jag var nära att ta den där straffen, men det slutade 0-1.
/Dick